Hoppa till innehållet

Hur mycket visar det här teleskopet?

Förstoring, synfält, utgångspupill, gränsmagnitud och upplösning utifrån teleskopet och okularet.

mm

mm

mm

°

Förstoring

65 ×

Bilden täcker 0,8° av himlen och utgångspupillen är 2 mm: en bra förstoring för det här teleskopet.

Verkligt synfält
2°
Utgångspupill
5 mm
Bländartal
f/5
Användbart förstoringsintervall
18,6 – 260 ×
Svagaste stjärna (magnitud)
13,3
Upplösning (Dawes gräns)
0,892″
Ljusinsamling jämfört med ögat
345 ×

Förstoring, synfält, utgångspupill, gränsmagnitud och upplösning utifrån teleskopet och okularet.

Så använder du verktyget

  1. Ange teleskopets öppning och brännvidd (båda finns i specifikationen).
  2. Ange okularets brännvidd och dess skenbara synfält (står på okularet, cirka 50° för ett enkelt).
  3. Läs av förstoringen, det verkliga synfältet, utgångspupillen och om förstoringen är rimlig för teleskopet.

Ett 130 mm f/5-teleskop med olika okular (52° synfält)

Okular (mm)FörstoringVerkligt synfält (°)Utgångspupill (mm)
40163,28
252625
15431,23
10650,82
61080,481,2
41630,320,8

Ett kortare okular förstorar mer och smalnar av synfältet.

Så fungerar det

Ett teleskop har två uppgifter: samla ljus och förstora. Öppningen, bredden på huvudlinsen eller spegeln, avgör hur mycket ljus det samlar och hur fina detaljer det kan upplösa. Förstoringen, som du ändrar med okularet, gör bara bilden större. En stor bild från ett litet teleskop är bara en suddig stor bild, och därför finns det ett användbart maximum.

Förstoringen är teleskopets brännvidd delad med okularets: 650 mm / 25 mm = 26 ×. Det verkliga synfältet är okularets skenbara synfält delat med förstoringen (52° / 26 = 2°, fyra fullmånar bred), och utgångspupillen, bredden på strålen som går in i ögat, är öppningen / förstoringen (130 / 26 = 5 mm). Det användbara intervallet går från öppningen / 7 mm (den bredaste pupill ögat kan använda) till två gånger öppningen i millimeter, här 260 ×. Den svagaste stjärna som syns är ungefär 2,7 + 5 × log₁₀(öppningen i mm) magnituder, och Dawes gräns 116 / öppningen ger den tätaste dubbelstjärna som skiljs åt, i bågsekunder.

Detta är tumregler för ett bra teleskop under en mörk, stadig himmel. Dålig optik, en ljus stadshimmel eller orolig luft begränsar vad du ser, och formeln för synfältet är en approximation som blir något fel för mycket vida okular. Källor: Wikipedia om Dawes gräns och gränsmagnitud samt vedertagen amatörastronomilitteratur.

Källor

Källor och metoder

Vanliga frågor

Vilken är den bästa förstoringen för ett teleskop?

Det finns ingen. Använd låg förstoring (utgångspupill 2–5 mm) för stjärnfält och nebulosor och hög (utgångspupill 0,5–1 mm) för månen, planeterna och dubbelstjärnor, aldrig över två gånger öppningen i millimeter.

Varför kan jag inte använda 500 × med ett litet teleskop?

Ett 70 mm teleskop upplöser detaljer på cirka 1,7 bågsekunder. Över ungefär 140 × blir bilden bara större och suddigare, och luften sätter oftast gränsen före dess.

Vad är utgångspupillen?

Ljusskivan som lämnar okularet, lika med öppningen delad med förstoringen. Är den bredare än din pupill (cirka 7 mm i mörker, mindre med åldern) går överskottet av ljuset förlorat.

Vad betyder bländartalet?

Brännvidden delad med öppningen, till exempel f/5. Ett lågt tal ger vitt synfält och ljusa bilder vid låg förstoring, och ett högt tal passar planeter bättre och kräver längre okular.

Hur exakt är gränsmagnituden?

Det är en teoretisk siffra för en klar, mörk himmel och bra ögon. En ljus himmel kan kosta två magnituder eller mer, och med övning kan du komma lite djupare.

Skicka feedback